pippiluring

Ni vet, den där gruppen av människor som är uppvuxna på 70-talet. Dom där människorna som tror sig veta allt. De tycker dom är roliga och dom tror framförallt att dom lärt sig hantera spriten. Dom klagar på att yngre människor är otrevliga och oförskämda men framför allt bortskämda och oerfarna. Men i själva verket är dom totalt hjärndöda.
Självklart framkommer dessa ord av en händelse, nej två en två-på-rakenhändelse. När jag och Sandra med Minna i vagnen kommer mot gångtunneln så trycker vi på hissen. Hissen fungerar ej så vi vänder om för att ta trappen. Mot oss kommer ett onyktert medelålderspar vinglandes men glad i hågen och ta hissen (noterat att dom varken hade med sig cykel, barnvagn, rullator eller rullstol. Alltså fullt fungerande ben.) Vänligt säger jag till dom att hissen inte fungerar. "Jasså? Gör den inte?" säger mannen i sällskapet men han saktar inte ner utan fortsätter mot hissen för att försäkra sig om att jag inte drog en luring. Om dom nu skulle spara sig några steg kunde dom inte bara lyssnat på mig? När jag påpekar deras dumhet för Sandra som rullar ner Minna ner för rampen står de ett till medelålderspar och grovhånglar som bara halvunga/gamla människor gör. Hängandes över deras cyklar helt uppslukade av varandra står dom i vägen och märker inte att vi kommer. Vi är alltså tvugna att stanna för att titta på denna groteska händelse efter ett litet tag säger karln : "Står vi ivägen?" Ja, säger jag men de verkar som att de inte riktigt var tydligt nog eftersom han fortfarande stog kvar. Samtidigt som vi klämmer oss förbi medelålderspar nummer 2 kommer mannen från medelålderspar 1 för att kämpa få upp hissen åt sin fru med helt funkionella ben.

Jag har just kommit hem från jobbet, gjort mig två mackor och plockat fram datorn för att blogga om vad jag tänkt på under hela tiden jag klev ut ur dörren från jobbet. Jag har tänkt på förra sommaren. Hur livet kan tvärvända utan att någon egentligen mår dåligt över de. Hur små goda ting i livet hänt och allt har blivit annolunda. Alla har de fortfarande bra. Tänker någon av oss fyra tillbaka på de som hände förra sommaren? Tänker någon på all pucko vi drack eller på känslan då vi alla var tillsammans på bryggan? Tänker någon på alla fikaraster vi hade tillsammans eller hur mycket drömsill med det där speciella brödet vi åt? Har ni glömt alla kramar och skratt? Är de någon som har förstått att den sommaren som var förra året aldrig någonsin kommer komma igen? Jag älskar förra sommaren så mycket att jag sitter här alldeles själv och grinar så tårarna rinner. Men i självaverket ska jag säga att jag älskar er så att jag sitter själv och grinar så att tårarna rinner. Sandra har fått barn. Carro bor inte här längre och Sasse jobbar på ett helt annat ställe, lika så jag.
Kommer ni ihåg just innan Carro skulle till London och några dagar senare skulle jag och Sandra till Turkiet? Ingen av oss trodde att allt skulle bli helt totalt annolunda. Alla trodde att Carro skulle komma tillbaka, ingen hade en aning om att Sandra skulle bli med barn.
Hela förra sommaren känns som en dröm, de känns som att de aldrig har hänt, som en svensk sommarfilm. Jag hoppas ni uppskattar förra sommaren lika mycket som jag och att vi någon dag när vi blir äldre tänker på allt vi hittat på tillsammans. Hoppas att ni då ler för er själva och tänker på vår egna brygga med ankorna. Tänk på personerna som gav er ett underbart minne. Försök komma ihåg så mycket som möjligt för jag har glömt när jag sist fick en kram av Carro. Jag älskar er väldigt väldigt mycket. Glöm aldrig bort de.

Jag ska aldrig klaga på att mamma kör för sakta. Idag när jag skulle köra hem från byske med Sandra och Minna så skulle jag helst ha kört 30. De kändes som att foten inte ens ville vara på gaspedalen. Direkt jag kom över 100 så såg jag Minna framför mig så jag körde kanske i snitt 80. Vartenda gupp kändes som ett berg och jag var konstant rädd att köra av vägen. Det kändes som att jag fraktade de mest ömtåliga föremålet i världen.

För er som inte träffat denna fantastiska unge så ska jag bara berätta de att hon är de underbaraste människan i hela vårat solsystem. Jag är så stolt att jag får vara gudmor till henne!

De är ju alltid lika kul att vara ute på krogen. Man går alltid ut på samma ställe och ser exakt samma personer. Man köper samma saker i baren MEN ibland händer de olika saker som får en att tänka till. Typ som när en liten kille som går jätte fort förbi men ändå hinner ta en på rumpan. De är kanske inte första gången de händer men nöjet med de hela är...? Tror den lilla pervokillen att jag ska springa efter och säga: Du tog mig på rumpan! Vill du följa med mig hem? För att sen slita tag i han och hångla upp han som värsta porrskådisen. Nä, nu ska vi vara lite realistiska för den lilla killen tror förmodligen att de inte kommer hända. Men vad ska han då med de lilla oförskämda tafsandet till? Vad får han ut av de? Snälla berätta detta för mig!

En annan rolig kille som finns på krogen är han som trängs i baren även om de finns plats. Han lutar sig mot en med all sin kraft bara för att få en reaktion. När man vänder sig om så säger han: Får jag trängas här? Ler med hela ansiktet och känner att han nu har banne mig halva inne. Man tar bort deras leenden och förhoppningar med ett "Ursäkta?".