pippiluring

Jag har just kommit hem från jobbet, gjort mig två mackor och plockat fram datorn för att blogga om vad jag tänkt på under hela tiden jag klev ut ur dörren från jobbet. Jag har tänkt på förra sommaren. Hur livet kan tvärvända utan att någon egentligen mår dåligt över de. Hur små goda ting i livet hänt och allt har blivit annolunda. Alla har de fortfarande bra. Tänker någon av oss fyra tillbaka på de som hände förra sommaren? Tänker någon på all pucko vi drack eller på känslan då vi alla var tillsammans på bryggan? Tänker någon på alla fikaraster vi hade tillsammans eller hur mycket drömsill med det där speciella brödet vi åt? Har ni glömt alla kramar och skratt? Är de någon som har förstått att den sommaren som var förra året aldrig någonsin kommer komma igen? Jag älskar förra sommaren så mycket att jag sitter här alldeles själv och grinar så tårarna rinner. Men i självaverket ska jag säga att jag älskar er så att jag sitter själv och grinar så att tårarna rinner. Sandra har fått barn. Carro bor inte här längre och Sasse jobbar på ett helt annat ställe, lika så jag.
Kommer ni ihåg just innan Carro skulle till London och några dagar senare skulle jag och Sandra till Turkiet? Ingen av oss trodde att allt skulle bli helt totalt annolunda. Alla trodde att Carro skulle komma tillbaka, ingen hade en aning om att Sandra skulle bli med barn.
Hela förra sommaren känns som en dröm, de känns som att de aldrig har hänt, som en svensk sommarfilm. Jag hoppas ni uppskattar förra sommaren lika mycket som jag och att vi någon dag när vi blir äldre tänker på allt vi hittat på tillsammans. Hoppas att ni då ler för er själva och tänker på vår egna brygga med ankorna. Tänk på personerna som gav er ett underbart minne. Försök komma ihåg så mycket som möjligt för jag har glömt när jag sist fick en kram av Carro. Jag älskar er väldigt väldigt mycket. Glöm aldrig bort de.