pippiluring

Kan jag trilla av pinnen utan att känna att jag gjort något? Måste jag bo i samma stad hela mitt liv? Finns de någon som lever upp till min standard?
Nej till alla frågor där, eller nog finns de många som lever upp till min standard. Men inte i denna by som är av de motsatta könet. Känner dumheten verkar vara ett faktum i denna stad. Har alltid känt att byskebor och hamnare varit insnöade men känner att nu är de tammefan dax å ta fram snöslungan för min del.
Godnatt idioter, ledsen att jag råkar vara aningen smartare och finare än er. White trash och raggare känns inte riktigt okej. Vi lever på tiotalet mina "vänner".

väntar på Åsa så man kan handla lite mat.. Surar även över att klänningen jag skulle ha ikväll har blivit förtok förstor.. Ikväll är de fest med de finare folket i skellefteå. Själv ska man ha samma kläder som sist man var ut för att allt börjar bli stort.. Den 25:e blir de stor shopping för hela slanten, nej just ja, ska ju på ikea. Får gå naken en månad till.

Igår, glad och nöjd, skulle jag göra mig en äggmacka. Hade kokat ägget klart och skulle börja skala de. Tog upp ägget ur kastrullen och tappade de i luften. Av ren reaktion så skulle jag fånga de. Men de stog en kniv i diskstället som jag istället slängde handen på. När jag kollade på handen så var de ett öppet snitt så jag sköljde av handen. De blödde hur mycket som helst och jag hämtade då papper som jag la i handen. Arg och sur över att jag gjort illa mig skrev jag till Sandra på facebook. Hastigt och lustigt började jag bli orolig. Visste inte vad jag skulle göra så jag ringde till Åsa. Började grina och känna hur jag blev alldeles kall, kändes ungefär som jag skulle svimma. Fick rådet att ringa Sjukvårdsupplysningen vilket jag gjorde. Där ville dom jag skulle ha tryck på handen i en halvtimma och sen ringa tillbaka om de blödde fortfarande. Efter en halvtimma så ringde jag tillbaka, inte för att de blödde men för att de var så svullet och tummen var inte riktigt i ordning. Dom tyckte jag skulle knata iväg till akuten. Jo, för ett snitt i handen som är en centimeter? Men ja, dom sa att om jag var orolig för tummen skulle jag ta en nattprommis dit. Sur och arg över att jag alltid ställer knivarna konstigt i diskstället så gick jag dit. En sköterska tittade på det och de börja tokblöda igen, tydligen var de djupt för att de var ju spetsen på kniven som åkte in i handen. Hon hämtade en läkare som hette Mats som börja kolla om jag hade någon känsel i handen ocksåvidare. Sen utbrister Doktor Mats : Jag tror vi syr ett eller två stygn!
URSÄKTA?! Är du säker på de? halvskriker jag. Jag har aldrig någonsin sytt något på kroppen, iallafall inte fullkommligt medveten utan bedövning och de var i munnen. Panikslagen och fruktansvärt rädd så syr karlajävlen ett stygn i handfan på mig samtidigt som en osympatisk sköterska säger jag ska andas. Sen efter de får sanningens ord av sköterskan att jag är faktiskt vuxen och att smärta bara är smärta. För de här var de minsta dom hade att göra ikväll. Hon tyckte jag skulle gå hem och träna på att de här kommer hände fler gånger i livet. Aja tänkte jag, då går jag hem nu och trycker satans kniv genom handen.

Jag älskar henne, hon är underbar. Hon står fast vid sina åsikter och jag vill bli precis som hon. Jag ska nu börja med barnmatsdieten och bli lika smal som hon. Hon betyder mer för mig än mina riktiga vänner! Jag har redan bokat så mina läppar ska bli lika stora och fina. Men de bästa med henne är hennes underbara leende. Ditt leende gör mig tårögd!

Igår byggde Janne ihop min byrå som jag nu håller på att vräka kläder i. Samtidigt soterar jag kläder. Jag har massa kläder med prislappar kvar, kläder jag aldrig använt utan prislapp, kläder jag avnänder jämt, kläder jag använder bara på jobbet, kläder jag använder på fest och sen har jag en klänning som jag bara använder då jag är bakis. Bakisklänningen som en gång i tiden jag använde i kyrkan då jag gick ut första året på gymnasiet. Hur kan den gå från typ en "finklänning" till en klänning jag inte vågar visa mig i? Är inte de underligt? Jag har även ett vitt linne som jag hade på min student som jag knappt vill ha på jobbet. I och försig är den vit och kanske inte så roligt att ha vitt på jobbet. Då är den stora frågan, hade jag ingen stil förr eller har modet ändrats så mycket att jag inte vill använda de?
Jag har även en klänning som är för liten, vad kallas den? Jo, "Om-jag-går-ner-i-vikt-och-ska-på-maskerad-klänningen". Vem fan har sånna kläder?! Förövrigt ska jag vara utklädd till tingeling då.
Engång när jag och Åsa var på stan hittade jag ett långt linne på rea. Min tanke var : "Med strumbyxor och stora smycken kan jag ha de här på krogen." Åsa hittade samma linne och tänkte : "Ååh, ett skönt nattlinne!" Vi båda köpte de, eller ärligt så köpte Åsa ett och jag köpte 3 stycken. Jag älskar verkligen kläder, tydligen så mycket att många av som får ett eget namn. Är jag sjuk i huvudet eller är alla som jag? Är de bara jag som har alldeles förlite byxor?!