Jag har en förtidig trettioårskris.

Igår när jag gick och la mig så insåg jag verkligen att mitt jobb faktiskt inte är så dumt. Jag har trots allt helt underbara arbetskamrater, varenda en. Vad gör att jag vill byta bort de? Mamma sa till mig igår att man alltid blir less på sitt jobb. Jag har den känslan att jag kommer inte ha så många arbetskamrater som  jag träffar lika regelbundet på mitt nya jobb. Samtidigt känner jag att jag vill inte jobba med de här hela livet, men jag vill inte heller vara försäljare. Jag vill helt enkelt bli lågstadielärare och byter jag jobb nu måste jag vänta några år innan jag kan börja plugga vidare. Jobbar jag kvar nu så kan jag ändå plugga och jobba samtidigt. Jag har faktiskt inte så dumt jobb egentligen, de är nog bara nu som de är lite stressigt. Jag tror att arbetskamraterna får överväga. Jag tror jag vill stanna.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0